Det finns olika begrepp som man lär sig men vet inte när man ska använda dem. Jag har läst någon gång om stoicismen, kanske i “Filosofi som terapi” av Josephine Selander och Gustav Jonsson.
Jag har också hört William Irvine prata om stoicismen. Men jag behövde en sammanhang för att vara stoiker själv. Det vill säga att man lär sig på riktigt när man upplever något.
Jag lämnade jobbet klockan 5. Jag hade planerat att vara hemma tidigt och prata med min kompis om ett forskningsprojekt. Tyvärr kunde jag inte nå hem innan klockan 8.
Det var lite problem med tunnelbanan tror jag. Jag väntade och väntade. Det var kallt. Jag var hungrig och trött. Men jag märkte att jag beklagade mig inte. Jag var inte besviken eller arg eller ledsen. Jag kände ingenting. Jag väntade bara.
Då började jag komma ihåg vad stoicismen var. Det innebar att man ska vara balanserad och rationell. Om något händer frågar stoikern om hen kan ändra det. Om svaret är ja, då ändrar man det och det finns ingen att beklaga sig på. Om svaret var nej, då måste man acceptera det som har hänt.
Det visste jag i teori innan. Idag hade jag en chans att se det i praktiken. Det är inte bara idag som jag har blivit stabil trots att något obehagligt händer. Men idag var jag medveten och mindful om det. Så tänkte jag att skriva om det och påminna er om att stoicismen kan vara en bra strategi för att hantera oväntade händelser och obehagliga upplevelser.