Min dag började som vanligt. När jag åkte till jobbet hade jag bra energi och visste precis vad jag ville jobba med. Min uppgift hade att göra med programmering. Det vill säga att jag skulle försöka att prata med datorn.
Helt enkelt kan man beskriva programmering som processen för att skapa en rad instruktioner som datorn måste följa för att göra något. Att veta hur man skriver instruktionerna räcker inte, utan man behöver vara försiktig för att inte göra fel.
På morgonen gjorde jag något fel, och det var stressigt hela förmiddagen. När jag försökte att kolla på vad jag hade gjort fel använde jag samma ögon som gjorde det. Oavsett hur mycket jag ville fixa det och hur många gånger jag försökte, misslyckades jag.
Ibland gör det ont i huvudet, och man kan känna sig stressad när det händer så här.
Då kommer glädjen igen när man får lösningen. Ofta gör man det genom att googla problemet många gånger. Ibland kommer lösningen när man börjar att vila lite och låta bli.
Det låter som om insikten besöker på vägen till lösningen. Ju mer man försöker att fixa problemet utan att pausa och reflektera, desto svårare blir problemet.
Den bästa känslan när man jobbar med programmering är att man får njuta av högt dopamin när man löser det. Jag hade det idag efter lunchpausen. Jag är fortfarande lycklig!